Den mörkgröna antologiboken låg framför mig. Vår lärare i svenska hade givit oss i uppgift att läsa utdrag ur Dantes ”Den gudomliga komedin”. Dante som författaren, inte Dante som Tvärsans kompis insåg jag snabbt.
Tog några djupa andetag. Anade vad jag hade framför mig. Vi hade redan besökt såväl Cervantes som Dostojevskij och ett antal svenska arbetarförfattare.
Medan jag läste fattade jag att det fanns en grund till uttrycket ”Det finns grader i helvetet”. Idén att elände och lidande kan sättas i perspektiv. Det var Dante som hade beskrivit det.
Men jag saknade en grad. Det fanns bara nio i boken. Jag visste att det fanns en tionde – Hard time killing floor blues. Då är man på botten på riktigt. Jag bjuder den idag i versionen av änglarna i Larkin Poe. Himmel möter helvete. Apropå perspektiv.
Lämna ett svar