Hemtelefonen ringde. Det var på den tiden fast telefoni fortfarande fanns, kanske någonstans tidigt 2000-tal. Min ena dotter hann fram först. Snart ropar hon:
– Pappa, det är Johan.
Fast förvissad om att min bror väntade i andra änden tar jag luren och säger i barsk ton:
– Vi ska inte ha några jultidningar.
Möts av tystnad i andra änden. Efter en liten stund hör jag ett svagt:
– Ingen hemförsäkring heller då?
Tackade nej även till hemförsäkringen som säljaren Johan, intet ont anande, hade ringt till mig för att sälja. Thanks but no thanks som Koko Taylor skulle ha sagt.
Lämna ett svar