– Alltså, det där du spelade nyss måste vara något av det mest vrickade jag har hört. Men vrickat på ett bra sätt, vad är det för något?
Det frågade min ena son när första spåret på Kansas skiva Leftoverture just tonat ut. Och det är lätt att hålla med honom. Samtidigt som det är en fantastiskt melodisk sång så ställer den ganska höga krav på sin lyssnare. Det kränger och lever, hit och dit som en skumpig väg genom skogen. Och inte blir det mycket lättare på resten av skivan heller.
För mig åker Leftoverture fram när septemberkvällarna mörknar och man kan luta sig tillbaka och lyssna fokuserat i skymningskurandet. Carry on wayward son är kanske inte det lämpligaste att ha på i bakgrunden när man kör bil eller sorterar frimärken – eller vad man nu gör som kräver koncentration. För den tränger sig liksom gärna på. Låt den få din odelade uppmärksamhet, då blir den som gladast.
Lämna ett svar