Sommaren 1984 skaffade jag skivan You’re never alone with a schizophrenic med Ian Hunter. Den stod i Nordstan i Göteborg och väntade på mig.
Under åren som följt har jag spelat skivan så många gånger att jag tror att spåren blivit nednötta. Få enskilda skivor har format min musiksmak så mycket som den.
Vid det laget var You’re never alone with a schizophrenic bara fem år gammal. Men tiden som förflutit sedan dess hade gjort mycket med musikproduktion i allmänhet. Den kändes mer äkta, mer nära i sitt sound än de synthbaserade produktioner som dominerade 80-talets mitt.
Satt ofta och blundade och följde med i berättelsen om mannen på samhällets utkant, på rymmen från rättvisan i The outsider. Den nya tidens låtar var inte samma sak. Och vem kunde riva av ett solo som Mick Ronson nuförtiden? Var det verkligen bara jag som hörde skillnaden?
Relaterat:
Ian Hunter – Life after death
Mott the Hoople – Drivin’ sister
Mott the Hoople – Roll away the stone
Mick Ronson – Angel No 9
Lämna ett svar