Pratar man om country är det svårt att komma runt Hank Williams. Det fattade jag tidigt. Hans namn nämndes ofta.
Radion spelade hans vemodiga, klagande låtar och jag tänkte att han verkade vara en ledsen typ. Eller bara less. Som om det aldrig riktigt ville bli bra i livet och det var han innerligt trött på.
Den första låten med Hank Williams som jag överhuvudtaget kom i kontakt med var Lovesick blues. Där det visar sig att inte heller kärlek är någon framgång. Den gjorde intryck. Jag försökte härma den glidande klagotonen i verserna men det var svårt att få till det. Lite som Trazan och Banarnes joddlarskola men ännu lite svårare.