Jag ska erkänna direkt att jag inte tillhörde dem som togs med storm av Håkan Hellström när Känn ingen sorg för mig Göteborg började spelas. Men jag fick lära mig av musikkunniga människor att Håkan Hellström faktiskt kan sjunga. Det bara låter inte så.
Men, där, mitt i allt tvivel fick jag höra Kom igen Lena! Den fick mig direkt att minnas hyreshuset där jag bodde när jag var liten. Och hur jag glad i hågen brukade gå ner och plinga på dörren på våningen under. Där bodde Lena.
Hon gick i samma lekskoleklass som jag och var min kompis. Fast hon var tjej så var hon jätterolig att leka med. Det fanns inget hon inte vågade. Stämningen i låten var som klippt och skuren för känslan i kroppen när dörrklockan hos Lena plingade.
Lämna ett svar