Redan på 90-talet när Green Day slog igenom tog jag dem till mitt hjärta. De kändes pigga och friska och var fantastiska på att blanda punk och gammal pop i små anrättningar om två och en halv minut åt gången.
Sedan blev det ganska tyst ett tag runt millennieskiftet och vi glömde bort varann. Eller, jag kan inte svara för dem, men jag glömde bort Green Day i alla fall.
Så döm om min förvåning när jag 2004 återigen hör dem på radion och efter 4-5 minuter fortfarande inte hört slutet på låten. Två- och-en-halv-minut-killarna hade plötsligt satt ihop en mastodontig rockopera som verkade hålla på ungefär hur länge som helst.
20 år senare tycker jag fortfarande att Jesus of Suburbia är något av det mäktigaste de gjort.
Lämna ett svar