När jag hör Camarillo brillo av Frank Zappa så tänker jag att den är som en rundresa i hans hjärna. Och så minns jag en bok av Franz Kafka som vi fick läsa utdrag ur på svenskalektionerna i gymnasiet.
Två konstnärer i varsin konstform och från varsin tidsera förenade av märkliga hjärnor.
Historien som berättas vindlar runt och ändrar ständigt skepnad och man vet aldrig var den ska landa härnäst, som om man befinner sig mitt i en dröm. Det leks dessutom med ord och det rimmas på de mest oväntade sätt. Det enda som är riktigt förutsägbart och så typiskt Zappa är att det landar nästan alltid i något mer eller mindre barnförbjudet.
Oavsett vilket, det är underhållande, fascinerande och – i brist på bättre ord – konstigt.
Relaterat:
Frank Zappa – Harder than your husband
Lämna ett svar