Vår TV krävde en hel del tålamod. I min värld började den kraftigt på minus bara genom att den var svartvit. Men så ville den gärna rulla istället för att visa stadig bild.
Efterhand lärde jag mig var man behövde dunka till med knytnäven för att få rullandet att sluta.
På somrarna fick den hänga med upp till stugan där mottagningen var ännu sämre. Kan ändå med värme minnas kvällar framför TV:n med underhållningsprogram av olika slag.
Det var där som Sveriges Television på något sätt alltid lyckades klämma in några minuter med The Rat Pack eller åtminstone Sammy Davis Jr och Frank Sinatra. Kanske därför jag alltid får något drömskt i blicken när jag hör Frank Sinatra.
Åtminstone fram till de inre bilderna börjar rulla…
Lämna ett svar