Varje gång jag hörde Fats Domino spelas på den gamla skivspelaren i vardagsrummet drog jag mig ditåt. Både för att Fats Domino var bra men precis lika mycket för att se min pappa.
Det slog aldrig fel. Han började alltid svänga kroppen och dansa runt. Måste säga att han var riktigt dansant. En förmåga som inte direkt gick i arv i rakt nedstigande led ska tilläggas.
Blueberry hill var min absoluta favoritlåt. Den gungade skönt och jag gillade blåbär så den måste handla om något bra tänkte jag. Och det gör den ju. Att hitta sin käresta i blåbärsskogen låter som en riktig höjdarupplevelse.
Lämna ett svar