När TV-bilderna på den ofattbara förödelsen efter tsunamin i Indiska Oceanen började rulla in på Annandag jul 2004 tänkte jag på Patrick Faustino.
Han var min klasskamrat på Internationella skolan i Dar es Salaam där jag gick ett par år. Med inlevelse hade Patrick berättat hur han och hans syster Carrie tidigt fått lära sig om farorna med monstervågor som slog in från havet. Uppvuxna på Filippinerna hade de sett med egna ögon vad som händer. Jag kunde knappt tro honom när han berättade. Hur då monstervåg?
Annandag jul 2004 förstod jag precis vad han menat. Dagarna gick och vidden av katastrofen blev allt tydligare. Och Sverige är litet. När drygt 500 personer från vårt land mister livet kan nästan alla säga att de kände någon. Så även jag. Märkte hur Patrick Faustino efterhand fick sällskap i mitt huvud. Eva Dahlgrens Ängeln i rummet gick på repeat. Som ett fladdrande ljus i det väldiga mörkret.
Lämna ett svar