När jag tittar på gamla fotografier från min gymnasietid så undrar jag om vi alla som levde i mitten på 80-talet drabbades av kollektiv färgblindhet för ett tag.
Mintgrönt, rosa, lila, cerise. De grälla färgerna som dominerade den tiden borde ha framkallat ett lätt illamående på oss alla. Speciellt i kombination med alla de hårsprayer och gelé som behövdes för att få igelkottsfrisyrer och spretluggar att stå som de gjorde.
Mitt i den perioden klev Annie Lennox in som vore hon från en annan planet. Kortklippt, sparsmakade, enkla kläder i dova färger eller vitt. Hon gjorde intryck innan hon ens öppnat munnen. När hon väl gjort det var man helt övertygad. Missionären från en annan tid och rymd hade gjort sitt jobb. Det måste bli ett slut på det här 80-talet. Tack Eurythmics!
Relaterat:
Eurythmics – There must be an angel (playing with my heart)
Annie Lennox – Walking on broken glass
Lämna ett svar