Julafton för mig som barn var släktkalas hos farmor och farfar. Barnen åt julbord i det lilla köket och de vuxna knökade in sig i TV-rummet bland farfars skyttemedaljer.
När det var dags för Kalle gick de stora ut i vardagsrummet. Det vill säga efter Tomteverkstan då de prompt skulle hänga kvar och prata sönder varenda sekvens. ”Ha ha, den där schackrutiga färgen är ju kul” långt innan sekvensen ens kom.
I ett hörn stod en kassettbandspelare och smög ut julsånger för döva öron. Men när julskivan med Elvis Presley åkte in i spelaren såg jag till att hålla mig nära. Av alla låtarna på den skivan höll jag en högre än alla andra. Den känslosamma sången om en ensam och ledsen jul grep alltid tag i mig.
Den stod i sådan bjärt kontrast till myllret hemma hos farmor bland kusiner, fastrar och en trött gammal pekineser. Än idag skänker jag en tanke till barndomens jular när jag hör Blue Christmas. Och det viktiga perspektivet att julen inte nödvändigtvis står för gemenskap för alla.
Lämna ett svar