September 1998. Min ena son var alldeles nyfödd. Varje gång man får en ny liten medlem i familjen blir det en ny individ att lära känna. Efter ett tag börjar man hitta rutiner som fungerar och man börjar förstå vad det är för en liten person man har att göra med egentligen.
I det här fallet var det en liten gosse som somnade alldeles förträffligt till Dr Feelgood. Så varje kväll utspelades samma scen. På med stereon, i med Malpractice av Dr Feelgood och sen var det bara att vagga i takt med I can tell. Innan spår två började var jobbet oftast gjort allaredan.
Men säg det som varar för evigt. Den unge mannen hittade andra vägar i musiken och lämnade Dr Feelgood bakom sig. Men hans pappa glömmer aldrig.
Lämna ett svar