I början av 90-talet var LP-skivan på utdöende. Nymodigheten CD hade nått brytpunkten där den tog över marknaden. Det fick många butiker att anordna stora reor där de försökte kränga sina kvarvarande LP.
Det passade mig perfekt. Bläddrade runt i högarna av rödmärkta skivor som såldes för nästan ingenting. Tack vare det kunde jag ibland våga satsa på sådant jag inte hade någon koll på alls.
Doc Holliday var ett sådant osäkert kort. Men på det stora hela gick satsningen hem. De blandade och gav någonstans i skärningspunkten mellan rock, hårdrock och country. Good boy gone bad lät nästan lite som Kiss. Det var definitivt värt en nytryckt Selma.