I mitten på 90-talet skedde ett stort skifte i mitt yrkesliv. Jag gick från ett verkstadsjobb till ett arbete som kommunikatör i samma företag. Det var en stor omställning att gå från oljig overall till vanliga kläder, från faran att skära sig på vassa plåtkanter till faran att skära sig på papper.
Men det finns inget tillfälle som är så symboliskt för den övergången som första gången jag blev inbjuden till ett möte på huvudkontoret. Där satt jag, för första gången i livet i en hyrbil som dessutom var sprillans ny nästanpå. På väg till ett möte i koncernens högkvarter för att träffa kommunikationschefer och marknadschefer och gudvetallt.
Vårsolen sken över E4 när jag passerat Norrköping på väg norrut. Jag kände mig både väldigt liten och väldigt cool på samma gång. P3 spelade Breakfast at Tiffany’s med Deep Blue Something. Livet var spännande.
Lämna ett svar