Likt tjuren Ferdinand har jag alltid försökt hålla mig från att slåss. Ska inte försöka påstå att det är av ädla motiv. Troligen mer för att jag har vett nog att förstå att jag är för klen.
Och våld är inget att sträva efter ändå. Inte ens om man gör sport av det. ”Noble art of self defence” – jo jag tackar. Ett slagsmål är ett slagsmål är ett slagsmål. Men det finns en låt som ändå skulle få mig att överväga min position. Det är Kung Fu fighting med Carl Douglas.
För Kung Fu fighting är verkligen en charmig låt som är lätt att tycka om. Och så tidstypisk för mitten av 70-talet. Känns som att karatesparkarna delas ut med både platådojor och V-jeans. Och ett leende.
Lämna ett svar