I mitten av 80-talet dök det upp ett nytt hårdrocksband från New Jersey. Oftast var hårdrocksbanden en angelägenhet för killarna i klassen men då inträffade en oväntad förskjutning. Nu var det istället tjejerna som klev fram.
Bon Jovi tog andelar på en helt ny marknad. John Bon Jovi och Ritchie Sambora hängde alldeles säkert på OKEJ-plansch i ett antal flickrum. Tror jag i alla fall. Hade vid den här tiden inte förmånen att själv få hänga i några flickrum. I bemärkelsen befinna mig alltså. Inte på plansch. Bara så vi är tydliga.
Men även tonårsidoler blir med åren äldre, klokare och lite mer fårade. År 2000 släppte Bon Jovi It’s my life och karriären tog ny fart. Först inbillade jag mig att den självreflekterande texten om att befinna sig på en ny plats i livet lockade en annan, lite äldre publik.
Till dagen då jag insåg att det var precis samma publik som förut. Det var bara att vi själva blivit äldre.
Lämna ett svar