På 80-talet när MTV kom var rikedom detsamma som en vän med parabol. Jag var med den tidens mått mätt fattig som en kyrkråtta. Musikvideos var något man fick passa på att se vid sporadiska tillfällen på SVT.
En artist som dök upp titt som tätt under den här perioden hette Billy Idol. Han såg ut som en blandning av Dolph Lundgren och Frank Andersson. Tuff kille med blonderat, spretigt hår och förkärlek för nitar.
När han sjöng om White wedding fick man en känsla av att det inte var brudens klädsel han syftade på. Misstanken gick istället till olika former av centralstimulerande medel. Men han fick sjunga om vad han ville så länge jag fick lyssna på musik och se rörlig bild samtidigt.
Lämna ett svar