Som sexåring när jag lärt mig sköta mina föräldrars gamla skivspelare utan att tappa ner skivnålsarmen alltför hårt så fick jag fria händer och en helt ny värld öppnade sig. Vid en av mina dykningar ner i högen med LP så kom jag upp till ytan med en samling kallad Country & Western Favourites.
Där trängdes, förutom Hank Williams såklart, en rad andra mer eller mindre kända artister från 50-talet om utrymmet. Mitt i högen fanns bl a gitarristen Arthur Smith som mest blev känd för sina många versioner av Guitar boogie.
Tre minuter av instrumental, fingerfärdig uppvisning var allt jag behövde för att alltid och för hela livet älska den allra mest fundamentala grundplåten som all rockmusik vilar på, den snabba versionen av blues. Tack och lov att det hände vid 6 och inte vid 76. Så mycket glädje det skapat.
Sorry Alice Tegnér. Det var här vår relation tog slut. Blame it on the boogie.
Lämna ett svar