Satt och tittade ut genom fönstret på mitt pojkrum. Utanför låg en liten, sumpig äng och en lekplats. Men jag såg inget, jag hade bara fastnat med blicken.
Radion spelade Bright eyes med Art Garfunkel. Den gjorde alltid samma sak med mig. Jag släppte det jag höll på med och bara lyssnade.
Det var något med den känslosamma melodin, något med Art Garfunkels ljusa röst som gjorde att allt stannade av och blev stilla. Fyra andäktiga minuter senare kunde jag fortsätta med det jag höll på med.
Lämna ett svar