Jag tycker mycket om när en musiktext får dig att känna dig som att du är en betraktare mitt i berättelsen. Bilderna som målas upp är så tydliga att du ser allt framför dig som filmklipp.
Cornerstone av Arctic Monkeys får mig att se blinkande lampor på nattklubben. Jag följer killen som tror sig se tjejen han helst vill träffa precis överallt. Känner mig också som att det är jag som kör bilen när han i sina drömmar åker med henne hem genom nattrafiken.
I elongated my lift home
I let him go the long way round
I smelt your scent on the seat belt
And kept my shortcuts to myself
Problemet är att det är aldrig rätt tjej han ser. Till slut hittar han i alla fall någon som låter honom kalla henne det namn han helst vill uttala. Tröst för ett tigerhjärta kanske.
Konstaterar också att Arctic Monkeys inte alls såg samma bilder som jag när de gjorde sin officiella video. De kunde ju ha frågat….
Lämna ett svar