Väldigt mycket musik från 80-talet sitter fast i 80-talet. Tyvärr. För det gjordes bra musik då också. Men det är något med produktionen som gör att musik från den tiden blivit inaktuell och onödigt gammal. Syntharna dominerade ljudbilden och gjorde den plastig. Gitarrerna hade hög diskant och lät som ilskna insekter av metall. Man bara väntar på att grabbarna i Miami Vice ska komma inhoppande från en obestämd plats i rummet.
Därför var det så befriande skönt redan då när Alannah Myles plötsligt dök upp på radion med Black Velvet. En sugande, långsamt lunkande låt som i alla fall påminde om blues i en tid när den nästan tvingats till den slutliga vilan.
Och istället för känslan av Miami så var det mer som att komma till en sömnig by i Mississippi. En skön paus i synthskvalet. Och till skillnad från skvalet – så tidlös och relevant än idag.
Lämna ett svar