För 15 år sedan ungefär anordnade jag och en kompis vad vi kallade Vinylfest. Vi bjöd in ett antal gäster och alla fick i uppdrag att ta med varsin LP-skiva. Under kvällen såg vi till att spela de medhavda skivorna på en gammal grammofon. Det här var en tid då vinylskivan fortfarande var lite kultig men ganska ovanlig så många hade fått leta långt inne i förrådet för att få med sig en skiva.
Men det fanns undantag. En av festdeltagarna hade med sig Let there be rock med AC/DC. När han la på den inleddes en lång föreläsning om varför det här var världens bästa rockskiva alla kategorier. Jag kunde inte sluta lyssna på honom, jag var helt fascinerad. Det var så mycket kärlek, så mycket känslor som kom ut. Det gick inte att ta miste på att den här skivan hade varit med i vått och torrt och betytt så mycket genom ett helt liv, från pojkrum till projektledarroll.
Kom inte och säg att män inte kan uttrycka sina känslor.
Lämna ett svar