1985 måste ha varit en guldålder för heavy metal. Alla de stora banden var på höjdpunkten av sina karriärer. Var man gick på stan mötte man tonårskillar i jeansjacka, slitna jeans, långt hår och fjunmustasch. Miljonrullningen på bandtröjor hade också startat.
Accept var ett tyskt band som var ett av de stora heavy metalbanden vid den här tiden. De hade en kort men bred, energisk sångare som hette något så genomtyskt som Udo Dirkschneider. Det han saknade i längd tog han igen i pondus. Jag var aldrig jättemycket för heavy metal. Men den dagen då Accept tog det modiga greppet att ympa in ett klassiskt stycke mitt i gitarrväggen, då fick de i alla fall tillfälligt över mig på sin sida.
Då hade även jag ett metal heart för ett tag.
Lämna ett svar