Skivan hade definitivt sett bättre dagar. Omslaget var hjälpligt tejpat men det måste ha varit länge sedan. Bara jag petade på de spröda lagningarna lossnade allt.
Vinylen var repig och knastrade rejält. Men vi ska ju inte bry oss om utsidan. Det är insidan som räknas. Och liveskivan med J B Hutto som jag just lånat på bibblan var verkligen vacker på insidan.
Eller vacker förresten. Det är fel ord. Men äkta, rå och oförvanskad. Ärlig. Blues i sin renaste form. Med en slideteknik som inte låg legendaren Elmore James efter. Sedan den dagen är vi vänner, J B Hutto och jag. Sådana som man kan ringa mitt i natten när det strulat till sig.
Lämna ett svar