Att ha radio på kontoret kan innebära en viss risk. Det lärde jag mig redan på 90-talet. Inte för att det tar fokus från arbetet eller stör kollegorna. Även om det också är sant.
Men kommer det en bra låt samtidigt som någon passerar utanför den öppna dörren kan det hända att man sitter och ler fånigt rakt ut i korridoren.
Det är en risk man får ta. Det får det helt enkelt vara värt. Minns att jag log fånigt när Supergrass spelade Pumpin’ on your stereo. Om någon kom förbi just då har jag däremot glömt. Eller förträngt snarare.
Vet inte exakt vad det var men det var väl svänget, flirten med 70-talet och den stora energin. Kan fortfarande le fånigt när den spelas. Men familjen är van vid att jag ser ut så.
Lämna ett svar