I höstas nåddes vi av nyheten att Shane McGowan från The Pogues gått ur tiden. Min första reaktion var förvåning. Jag trodde aldrig att han skulle hänga i fullt så länge med tanke på det liv han verkade leva.
Första gången jag kom i kontakt med the Pogues var i ett klipp på TV när de uppträdde tillsammans med folkmusikanterna i The Dubliners och spelade The Irish rover. Glömmer aldrig synen; en misstänkt påstruken McGowan står med händerna i byxfickorna, ögonen står åt alla håll i huvudet och han sluddrar och krälar fram mellan textraderna och lyckas precis hålla sig på banan.
Och då har jag inte ens nämnt tänderna. Karln hade aldrig fått ett friskvårdsavtal med Folktandvården, det hade regionen inte kunnat räkna hem på något sätt i hela världen. Och genom hela detta spektakel satt jag spikrak i ryggen och bara flämtade. För hej och hå för en flaska rom, vad bra det var!
Lämna ett svar