En gång följde jag med min bror på en glad utekväll i Göteborg. Efter några om och men hamnade vi på en fest i en jättestor lägenhet som såg ut mer som en studio än en lägenhet. Eftersom folk aldrig stod stilla utan var i ständig rörelse så kan jag inte redogöra för hur många personer det var därinne. Men brandskyddet hade säkert haft synpunkter.
Det bjöds på vin och tilltugg och folk tog för sig, så även jag. Under hela tiden vi befann oss där, vilket säkert var trekvart i alla fall så försökte jag ta reda på syftet med festen och vem det var som bjöd så att man kunde tacka. Jag lyckades inte. Ingen jag pratade med visste. Min enda rimliga slutsats var att vi var party crashers allihop. Och de som nu ordnat festen undrade nog vilka alla som kommit dit var.
Fick vibbar från en glad liten partylåt av Faces kallad Too bad som också handlar om party crashers. Skillnaden är att de åkte ut på öronen, det gjorde inte vi.
Lämna ett svar