
I mellanstadiet började jag ifrågasätta en djupt rotad uppfattning att tjejer hade baciller. Det som bara några år tidigare hade varit självklart slutade att vara det. Hade redan tidigare sett den gamla sanningen om tomten vältas över ända när jag fattade att han lät som min farbror. Historien höll på att upprepa sig.
I det läget kom Gyllene Tider med När vi två blir en. Lätt rodnande och halvt besvärad hörde jag den första gången i sällskap med några av mina kompisar. Vi såg på varandra och utan att ett enda ord yttrades så stod det klart att vi alla fattade budskapet.
I den molande tystnaden slöts en pakt att ”den här upptäckten håller vi tyst om”. Mer forskning behövdes. Och det var ju inte som att man kunde fråga en tjej, de skulle ändå bara förneka bacillerna om de nu fanns.
Lämna ett svar