Bluesgenren är full av profiler. Karismatiska artister, eleganta artister, halvt galna och riktigt udda. Hound Dog Taylor var lite av varje i en närmast oefterhärmlig blandning.
Hade slagit lovar en längre tid runt en CD som fanns på Domus i Kalmar. Men CD var dyrt för en student i 90-talets första år. Till slut slog jag ändå till på skivan Hound Dog Taylor and the Houserockers. Visste inte ett dugg vad jag hade att vänta men bilden på en mager farbror in action med en gitarr var lovande.
Och jag blev helt tagen. Det skramlade, det gnisslade, det öste i full fart. Hela skivan verkade inspelad rakt av i studion utan en tanke på omtagningar eller tillrättalägganden. Som det ska vara med blues. Allra starkast blev det på Held my baby last night. Blir man inte tröstad av den är det illa ställt.
Relaterat:
Hound Dog Taylor – Give me back my wig
Lämna ett svar