När jag gick i trean hade jag en ganska stor samling med filmisar. Små kort med filmstjärnor, kända artister, Disneybilder eller andra färgglada motiv.
Vi bytte friskt på skolgården och ibland kunde man satsa allt på ett kort så att säga och doppa en filmis i någons doppbok. Doppboken var en tidning med invikta sidor där det doldes filmisar och man fick, utan att se innehållet, sticka ner sitt kort i doppboken.
Doppbokens ägare öppnade boken på den platsen och man fick välja vilken av de invikta sidorna man ville byta sitt kort mot. Hade man tur fick man ett bättre kort än man haft innan. Hade man otur fick man Lasse Lönndahl.
En gång fick jag Steve Marriott. Hade inte en susning vem han var men han stod med en gitarr och skrek in i en mikrofon på bilden så jag antog att han var sångare. Och så såg han arg ut och hade stripigt otvättat hår.
Med åren blev jag klokare och förstod att Steve Marriott var sångare och frontman i Humble Pie. Ojojoj tänkte jag då. Om jag hade vetat. Men då var filmisen med Steve Marriott för länge sedan bortrensad och glömd.
Relaterat:
Peter Frampton – It’s a plain shame
Humble Pie – Bang!
Lämna ett svar