Det faktum att jag lånade skivor av mina äldre kusiner innebar att jag automatiskt hamnade tio år efter. När mina skolkamrater i mitten på 80-talet delade upp sig i två läger, antingen i Depeche Mode-laget eller i Iron Maiden-laget hamnade jag fullkomligt i ingenmansland.
Så när de kammade ner luggen över näsan eller lät lockarna flöda i pudelfrisyr så fick Alvin Lee och hans Ten Years After fylla mitt tonårsrum med boogie från en annan tid. I’m coming on var min programförklaring mot både synthare och hårdrockare. Det här är jag, så här låter det i min värld.
Det intressanta med att vara tio år efter är att man samtidigt är sisådär tio år före. Snart kommer en ny generation som upptäcker det som varit och tar det till sig. Annars hade vi inte haft 80-talsrevival på 00-talet och 90-tals-revival de senaste åren. Och på 90-talet när gamla synthare och hårdrockare var bortglömda och grungen tynat bort, då var det hippt med hippies igen.
Lämna ett svar