Innebandy kan vara på liv eller död. Nu menar jag inte i städade sammanhang som det reguljära seriespelet eller i ungdomsturneringar. Där får man ju knappt ens peta på varandra. Jag tänker på korpserien eller gänget från jobbet som hyr en tid i en kommunal gymnastiksal. Det är den enda nivå av innebandy jag känner. Där talar vi Armageddon på riktigt.
Någonstans kring 2007-2008 gjorde jag mina sista matcher, därefter sa kroppen till mig att nu får farbror börja med schack eller boule. Saknar det. Det var ändå något speciellt att sätta sig i bilen, dra på bilstereon och blåsa på med The Hives Tick tick boom på väg till träningen.
Den gjorde att man kom till gubbgänget med rätt inställning och med sikte på överlevnad. Hade nog inte riktigt varit samma sak om man laddat upp med Små lätta moln. Ledsen Pugh, men så är det.
Lämna ett svar