Vi växte upp i rummen bredvid varandra min bror och jag. Det gick inte att undgå vad den andre lyssnade på. Men vi konstaterade att det påfallande sällan var samma saker.
Våra musikaliska vägar skildes åt någonstans efter Beatles, fram dit var vi hyfsat synkade. Efter det – not so much. En fortsatte längs popens bana, en hittade blues. Och så är det än idag. Våra krokiga musikaliska banor överlappar bara tillfälligt vid någon enstaka hållplats.
Symboliskt då att The way av Fastball är en sådan hållplats. En låt om en krokig väg utan tydligt mål. Utgiven i en tid när vi för länge sedan flyttat hemifrån och inte hörde vad som pågick i rummet bredvid.
Lämna ett svar