Tonåren är en förunderlig tid. Fram till dess hade man koll på läget. Och kroppen. Sen föll allt ihop som ett korthus.
Plötsligt slog man knän och armbågar i dörrkarmar för att kroppen slutade hänga med i förflyttningarna som hjärnan bestämde.
Eller så berodde det på att huvudet plötsligt var upptaget med en massa nya tankar som inte funnits där förut. Som tankar på tjejer t ex. Hur vet man att man gillar nån? Och hur vet man att den gillar en tillbaka?
Därför var det skönt att höra en glad låt som hette How will I know av ett ungt stjärnskott som hette Whitney Houston. Hon undrade tydligen precis samma sak. Då var det inte bara jag.
Och jag var definitivt inte ensam om att gå in i dörrkarmar heller.
Lämna ett svar