Jag kan ha gått i första eller andra klass. Såg bekymrade vuxna rynka pannorna på TV-Nytt och Rapport. Det pratades om ett engelskt band. Riktigt skräniga typer skulle det vara och dessutom hade de oförskämdheten att ha ett ekivokt namn – Sex Pistols.
Inte heller min fröken i skolan var nådig i sin kritik när hon pratade allvar med oss i klassen. Hon såg nästan argare ut än när någon av killarna gjort något busigt på rasten. Det är ingen överdrift att säga att Sex Pistols rykte gick före dem.
Och när jag sen fick höra dem så kunde jag hålla med om att de lät lite skräniga. De sjöng inte alls så bra som Elvis. Men de var inte så läskiga som de vuxna försökte få det till. För då hade jag redan sett stora killar på stan med säkerhetsnålar genom kinderna. De var otäcka på riktigt.
Och lite anarki hade väl ingen dött av? Vad nu anarki betydde.
Lämna ett svar