Det är inte alltid den som låter mest som hörs bäst och når längst. Less is more oftare än man tror i musikens värld.
1995 upptäckte jag en lågmäld, enkel låt som återkom regelbundet på P3. Always you hette den och framfördes av en då okänd Sophie Zelmani.
Med en nästan viskande sång, mjuka ackord på gitarren och en stillsam aura tog hon mig med storm. Och inte bara mig. På några månader gick Sophie Zelmani från anonymitet till att bli känd och spelad i alla möjliga sammanhang. Som lugnet mitt i stormens öga.
Lämna ett svar