Tidlös musik verkar ha ett evigt liv. Låtarna upptäcks ständigt av nya generationer och spelas in i nya tappningar. De verkar röra vid något gemensamt i oss.
Och så finns den raka motsatsen. Låtar som är så typiska för sin tid och anda. När man närmar sig dem är det lite som att landa på en annan planet.
Långt ute på denna kosmiska slätt hittade jag Celestial plain av Blackfoot Sue. Trots sin framgång då, i början av 70-talet, så är den närapå bortglömd nu. Det säger inget om dess kvalitet däremot. Receptet är lika delar 60-talspop ’a la Beatles och 70-talsrock á la Slade. Voila. Dinner is served.
Lämna ett svar