Perspektiven kittlar när man blir äldre. Åren verkar på något sätt rulla undan snabbare.
Jag kan inte hitta någon annan rimlig förklaring till det faktum att det man upplevde som nyss oftast visar sig vara minst 10 år sedan. Oftast mer. Låtar som var populära runt år 2000 upplever jag som hyfsat nya fast de är 25 år gamla. Säg det till en tonåring som inte ens var född då.
Inser nu att de 50-talslåtar som gick på radio när jag var 8-10 var ungefär 25 år gamla då. Inte konstigt att de vuxna tyckte att ”den här låten är inte så gammal väl?” och jag tyckte motsatsen.
Som Tennessee Waltz med Patti Page. Få låtar har jag hört i så många versioner genom livet. En vemodig countryklassiker som nu har nära 70 år på nacken. Apropå att perspektiven kittlar.
Lämna ett svar