Vem är det egentligen som bestämmer vad som ska bli inne härnäst? Och hur lyckas de faktiskt att få det att bli så, det har jag undrat över länge.
Och fenomenet är inte nytt. Första gången jag såg effekten på riktigt var när den stirrade mig i ansiktet en dag i mitten på 80-talet.
Vi hade haft skolfotografering på högstadiet under hösten och efter någon månad damp skolkatalogen ner. Jag började bläddra i den och kom till min parallellklass i nian. Gnuggade mig i ögonen åtminstone en gång. Samtliga tjejer, möjligtvis med något undantag, var klädda i Takano-overall. En typ av färgglad mjukisoverall som bevisligen blivit omåttligt populär.
Skakade på huvudet åt dumheterna, gick ner i hallen och packade ner grejor i min Salomonväska och gick ut. Hade jag lyssnat tillräckligt noga hade jag säkert hört Omar and the Howlers sitta och klucka belåtet i ett hörn.
Lämna ett svar