Vi tänker lite olika kring resande. Många tycker att det är ett nödvändigt ont för att komma från A till B. Jag tillhör mer den andra skaran som tycker att det är resan i sig själv som är målet.
Tar gärna en liten omväg om jag vet att jag kommer få se och uppleva mycket mer. Har alltid älskat små kurviga grusvägar eller smala landsvägar som går lite vid sidan av de stora allfarlederna. Men mer än en gång har jag haft med mig människor som mest bara känner sig åksjuka, alternativt otåliga.
Alltså lite som huvudpersonen i Buffalo Springfields Hot dusty roads. Vissa springer hellre till tunnelbanan än promenerar genom parken för att ta sig till samma ställe.
Lämna ett svar