Första gången jag hörde Rehab med Amy Winehouse klev jag in i rummet någonstans halvvägs in i låten. Tänkte för mig själv att det var roligt att de spelade en gammal soullåt från 60-talet mitt bland allt det nyproducerade.
Funderade på vem det kunde vara, kunde inte placera rösten. När programledaren bröt in i slutet och jag hörde namnet Amy Winehouse hajade jag till.
Hade sett henne beskrivas med superlativ i dagstidningarnas nätupplagor en tid men aldrig hört henne. Nu förstod jag med en gång vad uppmärksamheten bottnade i. Då och då är det inte bara en lyckad marknadsföringskampanj. Ibland finns det substans bakom. Ledsamt att Rehab fick bli ett omen om vad som komma skulle.
Lämna ett svar