Lärde mig läsa vid fem års ålder och språkets olika vindlingar och elasticitet har alltid fascinerat mig. Av samma skäl har musiktexter som berättar en historia eller leker med orden alltid varit spännande.
Därför är det inte helt ologiskt att Owe Thörnqvist tidigt blev en favorit. Hans förmåga att leka med ord och musik är det inte många som kommer i närheten av. Men att omgivningen reagerade på att en sjuåring diggade en man som hette Owe, det kan jag ju fatta så här i efterhand. Man kan bli kallad för lillgammal för mindre.
Hemma, som inte handlar om barndomshemmets vita knut utan istället om dess vita Knut ”han kunde nog blitt brun men han gick aldrig ut” är en av mina tidiga favvislåtar.
Och självklart höll jag på Owe när han vid nästan 90 ställde upp i Mello. Den enda telefonröst jag någonsin lagt själv utan att vara bulvan för något av mina barn, den fick Owe Thörnqvist.
Lämna ett svar