Varje tid har sin egen skola för hur musiken ska låta och det gör att samtida artister många gånger låter ganska lika varandra och det blir svårt att hålla isär dem.
Det är inget nytt fenomen, så har det varit så länge jag kan minnas. Därför hajar man till när någon plötsligt bryter mönstret och låter helt annorlunda.
Ett sådant tillfälle minns jag från början av 2000-talet. Melody Club slog igenom med en låt som hette Palace Station och den lät som en glad synthpoplåt från början av 80-talet. Fast ändå inte. Den lät ny men ändå gammal samtidigt. Antagligen för att den plockade upp småsaker ur ljudbilden från 80-talet som vi som var med då kände igen.
Effekten blev att jag verkligen la märke till låten i det där man annars kallar ”skvalet” på radion. Att inte följa tidens anda och uppfattning om hur en bra produktion låter kan ibland vara en framgångsfaktor.
Lämna ett svar