Nisse Hellberg och hans orkester Wilmer X var en självklar del av det svenska musiklivet på den där tiden när Rocktåget tuffade land och rike runt på somrarna.
Till skillnad från många andra samtida medföljare på tåget så behandlades Wilmer X oftast väl av musikskribenterna. Kanske var det för att de lyckades snickra ihop bra melodier utan att verka alldeles för intresserade av att få till ännu en hit. För att snickra ihop melodier som satte sig i skallen, det kunde de.
Och ska man skriva riktigt bra pop så behöver man vara lite smart, det antyder titeln För dum för pop. Eller antyder förresten. Den basunerar ut det väldigt tydligt. Och där satt jag på kontoret, stampade med foten och bara höll med.
Lämna ett svar