I vardagsrummet hade mina föräldrar en stor vit bokhylla med skåp nertill och hyllor som reste sig upp från skåpsbänkarna ända upp till himlen. Eller till taket vilket var ungefär samma sak när man var sju.
I skåpet längst bort till höger låg alla skivor. Där satt jag och tittade på omslagen. På en av skivorna tittade en mörkhårig farbror med polisonger stint in i kameran och såg väldigt allvarlig ut. När han sjöng liksom mullrade det i hela rummet och det gillade jag.
Han hette Johnny Cash och när han inte lät som ett åskväder i skogsbrynet så pratsjöng han långa historier. En av dem handlar om hur han smugglade ut en hel Cadillac från fabriken där han jobbade. Allt smög han ut i matsäcksväskan, del för del. Men det blev problem när bilen väl skulle sättas ihop hemma i garaget. Om du lyssnar på hela One piece at a time så får du veta varför.
Lämna ett svar