Det finns låtar som växer på en under en längre tid och först efter tio lyssningar fattar man grejen. Andra är mer omedelbara och behöver 2 sekunder.
Det tog inte mer av It’ll make you happy med Savoy Brown för att jag skulle inse att jag satt med världens fjöntigaste leende. Men att uppfattas som en fjöntig typ går att leva med när en låt gör en lycklig. Vad det var som fick mig att fastna?
Jag kan inte svara. Vet bara av erfarenhet att det brukar bli så här när jag hör en struttig blues som svänger på röven och rör på fötterna samtidigt. Man blir lycklig.
Lämna ett svar