Det kan vara svårt för människor som inte var unga i mitten på 80-talet att förstå djupet i rivaliteten mellan hårdrockare och synthare. Och det är egentligen inte så konstigt. För hur ska man på ett rationellt sätt förklara det fenomenet? Och ilskan det framkallade? Det var gitarrer mot synthar, hårt mot mjukt.
I ljuset av den konflikten är det lätt att inse det kontroversiella i öppningsriffet på Jump av Van Halen. Gitarrguden, den djupt dyrkade Eddie van Halen spelar andrafiol – om uttrycket tillåts – och låter en synth hamna i centrum. Mod i sin renaste form.
Kan det ha varit David Lee Roths pojkaktiga charm som fick de hängivna hårdrocksfansen att mjukna lite grann? Vet inte. Men det jag vet är att Jump fortfarande är en ikonisk hårdrockshit, 40 år senare.
Lämna ett svar