När jag läser musikrecensioner lägger jag ingen vikt vid vad skribenten ger för betyg. Smaken är som baken och om en recensent tycker att något är bra så är det en personlig uppfattning och inte en allmän sanning.
Det är istället vad de skriver som blir viktigt. Lite som mäklarannonser, man behöver lära sig vad kodorden betyder egentligen. Skriver en recensent ”gubbigt” så betyder det att personer i min ålder känner igen produktion och sound från något som redan finns. Skriver de ”trevande” betyder det ofta många lugna låtar med sköra melodier osv.
Men så ibland kommer en recension där kodorden är borta och tonen är entusiastisk, som om skribenten bara blivit förvånat lycklig rakt upp och ner. Det är värt att följa upp ordentligt. Så blev det när jag läste recensionen till Little Barries första skiva. Recensenten skrev i lyckorus.
Och det var lätt att hålla med. Unga musiker som lyssnat på gamla skivor och gjort något eget av det. I Living in and out of place kan man höra Jimi Hendrix gitarr skramla runt i bakgrunden och Stevie Winwood från Traffic sjunga. Fast ändå inte. Det var nytt och eget på samma gång. Inte ”gubbigt” alltså.
Lämna ett svar